Hej allihopa! Dessa senaste tre månader har varit en otrolig resa då jag har varit hemma på heltid med min fantastiska dotter. Även om det känns som igår jag vaggade henne som nyfödd, firade vi nyligen hennes första födelsedag! Varje ögonblick med henne är värdefullt. Hon är en glad och pigg liten tjej som, även vid ett års ålder, fortfarande sover hela natten (för det mesta!), gråter inte särskilt mycket, lär sig saker jättesnabbt och bara är helt underbar.
Och nu ska ett nytt kapitel börja. Med hennes första födelsedag bakom oss förbereder vi oss för en stor milstolpe: förskolan. Om bara några månader kommer hon att påbörja detta nya äventyr. Inskolningsperioden på hennes förskola är två veckor lång, och jag vet att det kommer att bli en omställning för oss båda.
Dessa senaste tre månader har också gett mig ett helt nytt perspektiv på vad det innebär att vara heltidsförälder. Det är verkligen ett 24/7-jobb. Man kan inte släppa en nyfiken ettåring med blicken mer än några minuter, för då kanske man hittar dem klättrandes på något de inte borde eller ståendes på kanten av soffan! Jag kan fullständigt förstå varför en del kvinnor blir frustrerade när deras partners kommer hem sent eller inte genast hjälper till. Det handlar inte bara om de fysiska sysslorna med barnomsorgen; det är den "mentala bördan" – det ständiga planerandet, organiserandet och det ständigt närvarande ansvaret för deras säkerhet – som kan vara otroligt utmattande.
Detta är inte att säga att det inte har varit den mest givande upplevelsen i mitt liv. Det har det, utan tvekan. Men det har också belyst vikten av lagarbete och öppen kommunikation i ett partnerskap. Det är lätt att spänningar uppstår när en partner känner att de bär majoriteten av barnomsorgsansvaret, och jag tycker att det är väldigt viktigt att prata om det.
.jpg)
